Off you go

Nu så. Om runt tolv timmar påbörjas en bussresa västerut. Jag har fortfarande inte packat klart. Inte för att jag inte har försökt, utan för att naturens lagar förhindrar mig från att få plats med det jag har planerat. Än så länge har jag prioriterat bort uppslagsverket, annanas, flytande margarin, en stickad tröja, knäckebröd och Och världen skälvde.

Jag har skrivit ut en karta så jag kan lura mig själv att jag kan hitta till arbetsintervjun på måndag. Jag har kramat Sofie, Henke, Iduberga, Robin, Malin, Johannes, Pirita, Jenny, Åke, Rina, Ingvor, Thomas och Anita. Jag har planerat att ringa Ebba ikväll. Jag har fått råd om att vara rädd om mig själv i storstaden jag-vet-inte-hur-många-gånger och uppenbarligen får jag aldrig gå själv. Det vill säga att jag ska bo i en tvåa med tre tjejer jämt och nu får jag inte gå utomhus själv heller. Jag kommer att hata människor när jag kommer hem.

Men nu är det bestämt. Tror jag. Typ. Liksom.

Iduberga. Idun. Ida. Bitch. Kärt barn har många namn och jag förväntar mig att du levererar ogenomtänkta kommentarer dubbelt upp när du kommer och hälsar på - och lagar mat. "Men om Hedvig är ett namn, kan man heta det då?"
Ebba. Star. Muffins. Jag vill ju prata i telefon med dig, men då kommer ju hela lönen - om inte mer - gå åt till att betala telefonräkningen. Jag vet faktiskt ingen som är gladare än dig.
Johannes. Brorsan. "Hemifö orsanar? Vägen orsanar?" En del frågor är lite svårare än andra, men på något sätt har du alltid svar på tal till slut. Men det är väl rätt så självklart - det är sådant bröder ska ha, helt enkelt.

Ehm, det är inte så lång tid jag är uppe, men på något sätt har jag lyckats hitta sådana vänner som man har svårt att vara utan.

Okej, imorgon åker jag till Oslo. Med alldeles för många väskor. Mycket mer än så vet jag inte. Förmodligen kommer mitt behov av att få uttrycka mig skriftligt visa sig i bloggen - på något sätt.

"Love me tänder" känns lite fånig men assisterar rubrik ändå

Idag hade jag ett kärt återseende. Det var länge sedan sist, men så äntligen fick jag ett sms med en inbjudan om att komma förbi. Jag var glad över besöket och lade, dagen till ära, ned tio minuter extra på morgontoaletten.

Så var det dags. Jag startade bilen och laddade upp med någon munter låt. Jag kör en bit, svänger av och ska parkera. Tycker mig misslyckas med parkeringen och gör om den - tre gånger. Jag vill ju göra ett bra intryck och en bra parkering känns väsentligt.

Jag går in genom dörren, samma dörr som sist, samma dörr som väcker nostalgikänslor. Jag slänger en blick på tavlan med porträttbilder till höger om ingången, fortsätter framåt till receptionen och lyssnar på någon som vill komma dit snart igen för att sedan själv få avslöja mitt ärende. Jag får frågan om jag är helt frisk, svarar tveksamt "Ja" och funderar ett slag på om man ska lägga till "enligt egen defintion" - men låter bli.

Snart är det dags, mitt namn sägs och jag går in i ett rum, sätter mig obekvämt till rätta, får plast i munnen, biter ihop, agerar modell och pratar mellan plåtningarna om att det är Norge som är den kommande framtiden - alltid med lite väl mycket saliv som följd. Sedan vill hon inte ta mer kort och jag skickas iväg till min favorit, Joakim.

Joakim, min tandläkare. Min tandläkare i alla år. Vi har alltid haft en väldigt ömsesidig relation, Joakim och jag, jag öppnar mig för honom och han finner uppenbarligen ett intresse i att kolla i min mun. En gång lät han mig bita i det äckligaste kletet man kan tänka sig, men i gengäld lät han mig slippa ett snedbett. Idag blev jag dock lite besviken på honom. Utan argumention för varför, började han picka på mitt tandkött och där låg jag - med öppen mun och med ett pickande på mitt tandkött, som i brist på annat.

Sedan avslöjade han något jag inte ville veta. En visdomstand är klar - två är på gång. Jag ska behöva gå igenom skeendet i vilket något hårt väljer att slita sönder delar av min kropp för att ge sig självt plats - utan någon som helst anledning. Två gånger till inom kort.

Vissa får inte visdomstander alls. Självklart väljer jag arvsanslaget där visdomständer kommer i flerpack.

Rart. Kjemperart.

Jag tror jag skiter i det här.

På söndag verkar det som om jag flyttar hemifrån. Bort från landet. Go west och sådant där liksom. Visserligen bara till Norge, men ändå. Jag förstår inte språket, har nu 15 kronor på mitt sparkonto och tillsammans med de andra tre sammanlagt 80 paket nudlar. Mina odds är bra, storslagna rent utsagt.

Idag tänkte jag vara förutseende och börja packa men det har havererat och jag har kört fast totalt. Om jag misslyckas med packningen - hur ska det då gå med det här med att leva?

Jag är körd. Det här är inte min grej och jag bloggar nu två gånger om dagen i brist på annat.

Jag har packat en kortlek, pocketböcker och ett uppslagsverk. Mitt undermedvetna säger mig att jag kommer sitta sysslolös en hel del. Jag funderar på att packa ned mina jongleringsbollar men det som får mig att tveka är det dåliga humöret som följer när jag inser att jag är fullkomligt kass på det. Jag tänker på trevnaden.

Jag har inte börjat packa ned kläder än.

Jag är för gammal för sådant här.

Jag är inte rädd.

Jag är skräckslagen.

Och har packat ned massa kort på mamma.

Antal gånger ordet "jag" har använts: 18.

Vad gäller för dagen?

Idag har jag spelat fotboll. Ett grupptryck och jag föll dit. Visserligen sprang jag inte så mycket, men ibland hade jag en boll tryckt mot min fot och vid ett tillfälle hade jag den på mitt lår. Jag ropade "bra" och klappade händer. Sedan skrek jag lite och försökte på ett sansat sätt hålla mig undan. Det var i samband med att någon ropat "10 poäng till den som träffar en lärares huvud". Idag har jag lekt lärare.

Det började med att jag kom till skolan - lite sent. Det är min mamma jag vikarierar för - ingen annan är modig nog att låta mig umgås med barn en hel dag. Vad jag möts av är dagens arbetskamrat som frågar mig vad som gäller för dagen. Jag svarar högläsning.

Jag undervisar och låter 10-12-åringar skriva berättelser om flygande getter. Sedan rättar jag berättelserna och är grym på att tolka handstilar. Sedan äter jag skolmat och njuter på alla sätt och vis med gårdagens pannkakor i åtanke. Därefter spelar jag fotboll. Eller ja, jag rör mig på en plan där det finns en boll. Jag blir tacksam när en tjej skadat sig och jag måste assistera med plåster, en perfekt ursäkt för att komma undan fotbollen (som mitt lag för övrigt förlorar).

Rasten tar slut fem minuter senare än vad schemat säger då dagens arbetskamrat fått för sig att förlånga den efter att bollen hamnat på taket. En tjej föreslår att arbetskamraten ska lyfta mig för att få tag på bollen. Jag hotar henne med hemläxor och trivs med min makt. Läxor verkar vara ett kast hon kan ta. Men till slut är rasten över och jag ska istället blotta mina religionskunskaper för tre årskurser. Gruppen jag ger mest beröm upptäcker jag senare mitt inne i en linjalfight utan dess like.

Därefter är det engelska med fyran och haveriet börjar på fullaste allvar. Mina prepositioner är inte uppskattade men jag kör på ändå med all min pedagogiska förmåga. Vi sjunger om stulna kakor som avslutning.

Idag har jag fått svara på mängder av frågor om vad folk i min närhet heter. Det enda namnet jag skrev på tavlan kunde de uppenbarligen. Det var mitt eget. Härmed vill jag utropa min barnfobi som utrotad.

Ångest, ångest är min arvedel...

Min strupes sår
Mitt hjärtas skri i världen.

Det här med att ha koll på bloggens besökare har sina för- och nackdelar. Jag tycker det är kul att se hur många besökare jag har. Men några sökträffar väcker oro.

Googla på "kan killar ta den iröven" och hej och välkommen till min blogg.

Möten, gröt, pannkakor och B-lag

Dagen började med humöret om världens utrotande. Allt var fel, alla platser var öde, alla sysselsättningar var onödiga, alla låtar var dåliga, allt var fel. Sedan går jag på ett 150 minuter långt möte och blir på bra humör. Det är inte hälsosamt. Men på något sätt får en diskussion om "A- och B-lag för elever som följd av nationella prov i årskurs tre" mig på gott humör. Så jag gick hem och lagade pannkakor. Dem misslyckades jag fullständigt med, inte en enda var hel och så fortsätter min olyckliga kärlek till min kokbok.

Efter det misslyckade pannkakslagandet åkte jag på ytterligare ett möte och har alltså denna dag spenderat runt fem timmar i möten.

För att spä på med vuxenpoängen ytterligare lät jag min lördag spenderas med diskussion om stadgar. Stadgar. Paragrafer. Moment. Och tyckte det var kul trots att jag när dagen var slut verkade ha ersatt min hjärnsubstans med gröt.

Imorgon ska jag jobba. För att annars vara arbetssökande eller "mellan två jobb" har jag fruktansvärt mycket att göra. Mina dagar utan jobb och skola är en heltidssysselsättning och jag blir snart utbränd. Men imorgon ska jag dricka kaffe, skriva på svarta tavlan med kritor och lyssna på "fröken" som tilltalsnamn. Jag ska låta min pedagogiska sida flöda och ska spendera en heldag i orten där gödsel ligger bakom den sammanhållande aromen. Jag ska vara vikarie.

I lördags blev jag dessutom kallad "tant". Jag är en 19-årig tant. "Ställ dig bakom tanten i kön där nu." Och då hade jag inte ens rullatorn med mig.

Käck popularitet

Idag har jag känt mig populär. Först ringer min tandläkare och vill träffa mig. Sedan får jag brev från min läkare som även han vill träffa mig. Sedan ringer min chef och undrar om vi faktiskt kan träffas den sista. Därpå sticker jag förbi polisen för att chitchatta en stund. Därpå åker jag vidare till Borås och hoppas i smyg på att få träffa mannen som berättar om sin son som är i Bogota i Afrika, på Killimanjaro där det finns svavelvulkaner och om sin fru som är på Storgatan - men honom missar jag.

Ett strosande och plötsligt gör sig min popularitet påmind igen genom att telefonen ringer. Någon pratar med mig och jag förstår inte så mycket. Det är en norrman. Uppenbarligen en väldigt käck norrman, för han drar skämt - självklart varken hör eller förstår jag dem, men jag skrattar och hoppas på att jag kommer undan med det. Det var osmidigt värre men det till trots har jag en anställningsintervju inbokad.

Igår utnyttjade jag kontakter med alla vuxenpoäng det innebär och kan kanske även där ha en anställningsintervju som resultat. Då till ett extrajobb, men arbetsnarkomani i Norge kanske inte är helt fel. Även om jag har lovat Elin att vi ska spendera timmar på parkbänkar med destillerade drycker, diktböcker och ett analytiskt tänkande, är jag lugn. I huvudstäder tar jag det för givet att man inte behöver rekommenderat antal sömntimmar.

I helgen ska jag till huvudstaden i vilken jag förstår språket som talas. Än så länge har jag packat ned ett par skor. Har jag tur kommer jag med rätt tåg imorgon bitti. Imorgon kväll ska jag sjunga som man ska - det vill säga högt.

Road trip - yeah!

En vecka startas, en väckarklocka ringer och ignoreras - precis som den ska göras. Försovningen är ett faktum och en frukost i form av macka äts så fort en hand får tid över, det vill säga när man väntar på person nummer två som försovit sig. Person nummer tre har inte försovit sig, men får helt enkelt acceptera den akademiska kvarten - som dessutom är helt befogad då dagens enda planerade mål finns i en stad med 20 000 studenter - 300 000 minuter sovmorgon!

Road trip står på schemat, men inte mycket mer. Vi ska åka uppåt landet, vet inte om vi är välkomna, om någon möter oss, om vi ska sova över eller hur vår dag ska se ut. Men vi vet om att vi ska trippa road. Vi handlar vägamat, åker hem. Vi pausar innan vi har börjat köra men kommer senare igång med dubbel fart.

En röd liten 14-åring är lånad för att få den klassiska road tripkänslan. Hon är packad och vi dyrkar henne och väljer att ge henne det mest graciösa namnet vi kan komma på; Doris. Vi anordnar till och med en cermoni på E4:an i form av spolarvätska på rutan.

När man roadtrippar ska man vara spontan och därför svänger vi av vid såväl Mullsjö för att hitta en godisfabrik som vid Gränna för att hitta polkagrisar. Vi letar även efter Ödeshög men misslyckas och väljer Väderstad som stopp istället. Dock är Väderstad uppenbarligen för litet för att ha en parkering och vi kör bara igenom stället.

Vid nästa stopp möter vi en norrlänning som frågar om vi kommer från orten. Han upplyser oss om att han tror att vi fikar vid en bäverdamm.

Vi kör, kör lite till, kör lite fel. Är i Linköping vid en mack och tycker oss ge en ytterst bra förklaring för vår lokalisering, "Vi är vid macken." Vi kommer från landet. Vi hittar rätt till slut och i egenskap av intellektuell har jag all vetskap om var man hittar McDonald's i Linköpings centrum.

Till slut träffar vi vår White Bob Marley i ett välstädat studentrum och vi blir alla oroliga över var det ska sluta. Vi hjälper honom hitta nya vänner i storstaden (som kompensation för att vi fick honom att missa sin egen grupps spökvandring) och lyckas ragga upp en fest för honom att besöka i oktober.

Vi hänger i OL-korridoren under tiden White Bobby vandrar i skogen. Där löste en av studenterna Rubiks kub på mindre än en minut. Sådant ska jag också göra när jag blir student - sedan.

När klockan är natt planerar vi vår hemfärd. Vi hittar nästan ut ur Linköping på första försöket och för att hålla föraren vaken slår Ida rekord i att prata utan andningspauser.

Utförsäljning av känslor

Riktigt hur man ska ta det, vet jag inte. Mest läsare hade bloggen förra året då jag skrev mycket om Omma, min Omma. När jag nu häromdagen skrev något som tolkats som misantropiskt värre, blir träffarna några fler än genomsnittet med en gång.

Nedstämdhet säljer uppenbarligen. Det är det och mode.

Nu är jag mest bitter över någon idiotisk byråkrati som ger mig en kväll hemma när jag tyckte mig ha bättre ställen att vara på. Men vad vet väl jag.

Igår beskådades En prinsessas dagbok och jag bestämde mig för att göra karriär som drottning inom en snar framtid,
- Du är sen.
- En drottning är aldrig sen, det är alla andra som är tidiga.

Det här är skrämmande värre och jag känner mig som Blondinbella. Men nej, föregående blogginlägg handlar inte om en abort. Det handlar inte om mig och vet man inte vad det handlar om från början kan man inte heller lista ut innebörden.

Jag behövde skriva av mig och lät bloggen vara mitt verktyg. Det är inte svårare än så.

Du vet.

Det är det svåraste jag har gjort. Som att ha flera alternativ att skada sig själv på. Som att sudda ut en del av sin framtid, en del av sig själv. Skada genom att hjälpa. Jag har inte andats, har inte tittat, har inte känt. Försökte stänga av.

Sekunderna blev timmar mitt i en blinkning. Igår blir förra året så fort och jag vill inte. Vill inte. Kan inte. Men måste. Allt jag trott på blev så kallt.

Det är det svåraste jag har gjort. Låt det bli bra nu.

May it be your journey on
To light the day
When the night is overcome
You may rise to find the sun

Från en dag till en annan

Nu är det jobbigt. Igår hittade vi en lägenhet och med en gång blev min höst utan Ulricehamn ett faktum. Igår flyttade Ebba till Linköping. På lördag flyttar Daniel till Linköping. Människor har börjat droppa bort härifrån i alldeles för hög hastighet. Någon drar till Kongo, en annan till Spanien, en tredje till Frankrike. Vi hade ett möte med föreningen precis och med tanke på att alla utom en i styrelsen är borta över hösten är fortsatt verksamhet småjobbig.

Ulricehamn har gått mig på nerverna och jag har svurit över det mesta här i åtminstone sex år. Men nu är det jobbigt och jag hatar att jag inte valt att umgås med människor som planerar att leva här resten av sina liv - med eventuellt undantag för en två veckors lång husvagnssemester i Falkenberg. Men nu har jag sådana där jobbiga vänner som inte ens vet om de ska bo i Sverige. Men jag är inte bitter. Faktiskt. Nu är jag bara förvirrad.

Förvirrad över att min höst inte är synonym med Ulricehamn.

Well, you know I gotta get out
But I'm stuck so tight
Weighed by the chains that keep me
Hangin' around this town on the corner
I been bummin' around this old town too long
I been hangin' around this town on the corner
I been bummin' around this old town for way too
long

Recension: Släkten är värst

Originaltitel Okänt
Speltid 350 min
År Någon gång under 1700-talet
Oscars 0, men nästan en VM-medalj
Regi Carita
Manus Fritt tal
Medverkande Bunden släkt, ingift släkt, utgift släkt och annan släkt; släkt.

En uppföljare till såväl ihågkomna som bortglömda tidigare dramor, förmodligen bör man ha tagit del av dessa för att förstå speltiden under den aktuella, men man klarar sig utan.

Det börjar thrillerinspirerat, vägen till Göteborg är lång, filerna är många och det finns stopplinjer mitt i cirkulationsplatser. Inledningen blir betydligt längre än vad som hade beräknats och 45 minuter efter planerad ankomst, görs en storslagen entré. En del personer kommer man ihåg sedan tidigare dramor, en del får man lära känna på nytt.

Ett tal sätter igång en måltid som aldrig verkar sluta. Det är mat överallt och armbågar placeras i midjan. Man kan inte göra annat än dyrka regissören som inte bara bjuder på enastående mat utan även låter det följas av glass - och - tårta.

Trots bristen på färdigskrivet manuscript hålls konversationen levande under samtlig speltid. Först talas det om principer om att aldrig tala politik med personer som man inte gjort det tidigare med. Sedan talas det om hur dålig svågerpolitik är. Sedan planeras en statskupp i vilken släkten skulle ta över. Sedan pratas det om FRA. Sedan pratas det om samlingsregering versus anarki.

I efterhand kan man inte låta bli att inse att inledningens thriller i att hitta eller inte hitta och som har sin grund i att besök inte har gjorts där under de senaste tio åren, är synd. När man kan låta 350 minuter passera utan att tycka dem vara långsamma är det faktiskt något man borde ta del av lite oftare.

Typiskt. Jag som alltid brukar tycka att släkten är värst, hade kul och fick råd om att Överskottsbolaget har bättre konserver än Gekås.

Väl värd att se igen. Och det måste man väl om vi ska ta över världen.

Kulturkrockar och exotiska förklaringar

Det är torsdag, jag trodde det var tisdag och ser det som en tillräcklig ursäkt för att inte ha berättat om min internationalisering som ägde rum under måndagen.

Vid 05.00 var jag inte levande men likväl tvungen att gå upp. Från en busstation till en tågstation med en mellanvarande ringning som var planerad till att väcka mottagaren med ett klämkäckt humör, förstördes mina planer. Mitt uppvaknande hade inte inträffat när telefonsamtalet skulle äga rum och det visar sig att Johannes - människan som sover jämt - är vaken - och pigg. Men jag är inte bitter.

Vår internationalisering börjar med att vi inte hittar vattnet i Göteborg och därmed har små svårigheter med att hitta båten. Men med en oerhörd list och slughet gör vi entré på båten efter att ha gått runt ett helt kvarter.

Sedan åker vi båt, åker båt och åker lite båt. Jag gömmer mig för en väl utvald person, Johannes väljer att tilltala mig vid efternamn så ofta som möjligt. Enarmade banditer och Toblerone är den största sysselsättningen i övrigt.

Vi når vår internationella destination men känner oss som hemma med en gång, "Överbevågning". Det finns inga dåliga kläder, bara dåligt väder - och det regnar. Min taktik i att lämna solglasögonen hemma och därmed ta det för givet att det skulle vara sol, fungerade inte.

Vi strosar, äter på något som heter Blå Burgare efter att inte ha hittat något bättre och blir utan såväl sallad som dricka som följd av att vi tog Skåne. Vi strosar, konstaterar att jag jobbar i en butik som säljer bögar, inbundna bögar och bögar med kampanjpriser. Böger & papir är stiligt värre och jag inspekterar utbudet, de hade några extra billige böger och jag tänkte att det var dags att fynda till dess att jag kom på att jag inte förstår danska. Vi strosar och Johannes översätter "Red Barnet" till "Röda barnet" och blir bitter för en stund.

Vi frågade efter vägen, fick flera beskrivningar, nickade, log, sade "toppen, tack" och gick vidare utan att ha någon som helst aning om vart vi skulle.

Vi hoppade på nästa båt, satt still en stund, stod upp en stund, gungade resten av resan. Det var en nordlig vind, en expressbåt och väldigt mycket gungande. Förutseende nog hade åksjuketabletter konsumerats och sysselsättning i form av iakttagande av fyndande bag-i-box-folk som raglade gjordes med ett glatt humör. Utförsäljning av wienerbröd som packas i spypåsar upptar en del tid.

En bussresa hem återstår och vi hamnar långt bak - i höjd med toaletten med en toalettdörr som inte kan stängas. Med hjälp av mina enorma biceps stängs dörren med en kraftig smäll och jag känner harmonin av att slippa beskåda en toalettstol infinna sig - till dess att en människa får för sig att han behöver besöka detta minimala rum. Han får inte upp dörren, går till busschauffören, går tillbaka till toaletten och står där ett tag. Min toalettstolsvy har bytts ut mot en rumpvy. Efter en alldeles för lång stund får han upp dörren som vittnar om min väl dolda armstyrka och jag kan slapna av.

Och på en dag har internationaliseringen varit storslagen och min danska tränats till att bli helt fejlfri. Det är bara Danmark som måste lära sig min danska.

Dagens sökträff...

..."Bra rynkkräm"

Det här måste vara så långt från modeblogg man kan komma, men det känns skönt att jag kan bistå med tips om bra rynkkrämer vid 19 års ålder.

För jag ser inga dilemman

Den där "goda tanken" hade jag faktiskt en period då jag tyckte mig hålla med om den. Men sedan lämnade jag perioden präglad av att-tänka-själv-är-överskattat och blev fruktansvärt vuxen.

"Det är en jättefin tanke" ska man hålla med om hur man än är. Men förlåt, jag kan inte. Jag tycker att socialism och kommunism är skitdåliga tankar - även i teorin. "Det ska vara lika för alla" tas lätt för att låta fruktansvärt fint och visst, det håller jag med om. Det låter fint. Men ett steg längre, vad är det egentligen? Hur blir det lika för alla?

Lika lön låter bra. Lika lön för olika jobb. Lika lön för oljearbetare såväl som för sekreterare är ju rättvist.

Lika utbildning låter bra. Lika utbildning för alla. För alla. Alla dysklektiker, alla praktiskt lagda, alla teoretiskt lagda, alla matteälskare, alla teknikintresserade och alla poesinördar. Lika utbildning för dem. Ja, för inte behöver vi mer än en slags skola för alla.

Lika för alla låter så bra. Men för att det faktiskt ska vara bra krävs det att alla är likadana och vad jag har förstått är det lika många olika personligheter som personer.

SSU är fortfarande stolta över att ha skapat sitt dilemma då "borgarna" som älskar friskolor måste ta ställning för att tillåta en friskola med socialistisk grund - och verkligen tror på det som ett dilemma. Det är fortfarande så dumt tänkt. Som om alla friskoleförespråkare tycker att alla friskolor är bra. Det som är så bra med friskolor är ju just det att de kan skräddarsys för just Dig. En som passar Dig, behöver inte nödvändigtvis passa mig. Jag som poesinörd och teoretiskt lagd kan välja en skola som fungerar på det sättet. En som förstår sig på det praktiska kan välja en skola där det praktiska förs fram. En som är djupt religiös kan välja en skola där det tas hänsyn till speciella tidpunkter för böner osv.

Om det nu skulle finnas någon som faktiskt är intresserad av att gå på en skola där man tycker att ideologier där man idiotförklarar människor, är bra och där man tycker att man som individ är inkapabel till att göra sina egna val, låt de välja de välja en sådan skola då. Jag är för den där socialistiska friskolan. För alla ska få kunna ha sin skola.

Det där lika för alla förutsätter att politiker vet bäst. Att politiker vet vilken skola som är bäst för alla. Att politiker vet det bättre än de som faktiskt ska gå på skolan.

Tack SSU. Tack för att ni tror att jag som individ är korkad nog att välja en skola jag inte tycker om och som dessutom är dålig. Tack för att ni tror att politiker gör mina val bättre än mig själv.

Du letar efter en alternativ utstyrsel

Det är en vanlig torsdag, solen skiner ute. Du är inne på din sommars sista arbetsvecka och låter åttatimmarsdagen flyta på med diverse "yes, we have stamps - yes, for Germany as well". Ditt humör är gott och tillmötesgående och du väljer att avfärda leenden på rullande band trots att det inte finns så många kunder i butiken att ta emot dem.

Just nu står du och tar bort plast från kollegieblocken vars mönster är tänkt att väcka nostalgikänslor från en barndom tidigare inträffad än din egen och din ytterst begränsade levnadstid begränsar därmed dina nostalgiska trippar. Vad du ser är snarare ett mönster som ser ut att vara resultatet av en utspilld målarburk, men du klagar inte.

Mitt under din viktiga sysselsättning väljer du att vila dina ögon på något annat än kollegieblocken och flyttar istället blicken till den K-märkta dörrens fönster för att låta solljuset och allt liv på torget utanför, fylla dina sinnen till randen av harmoni. Du vrider på huvudet, blinkar till en gång, snabbt. Blinkar en gång till, lite hårdare den här gången. Du vill inte tro vad det är du ser, men inser att dina ögon faktiskt inte ljuger för dig. Du inser att det som var tänkt att ge dig sinnesro ger dig hjärtklappning.

Utanför dörren som ersatt en ringklocka med ett knarrande, befinner sig en norrman med bar överkropp, decimeterlångt hår under armarna och en ständigt leende uppsyn. Att han dessutom delar namn med grisbostäder gör inte saken bättre.

Du dyker. Aldrig tidigare har du varit så mån om att utöva en fysisk rörelse liknande något hämtat ur en idrottslektion med redskapsgymnastik. Aldrig tidigare har du varit så tacksam över att vara bunden till en meterhög kassabänk. På huk bakom kassan stannar du till dess att du tror Grisbostaden har låtit sina femmeters ben tagit tillräckligt många steg för att inte längre kunna se dig. Du låter tippen på huvudet skjuta upp över kassan och beskådar en tant mittemot dig. Hon skrattar och frågar om du gömmer dig, men förmodligen vill hon inte ha något svar på den frågan, hon ersätter den istället med en annan om du är ledig.
- Jag är jätteledig.

Ni vandrar mot korten och du försöker undvika den genomskinliga materian som ska släppa in ljus i lokalen så mycket som möjligt.